Hej det är jag som är jaba the slut.
I bikini (eller en dansdräkt om man ska va ärlig).
Andas häftigt.
Reality check – det värsta som finns.
Jag har legat passiv som ett apatiskt barn ett helt dygn och
dagdrömt.
Check.
Priset för isolering blir ibland apati.
Skrämmande och lärorikt.
Detta leder också läbbigt snabbt till tankar om att
världen skulle fortsätta och ha det fint även utan mig. Typ: Vad skönt, jag slipper
fylla trettiofem.
Då gäller det att ta sina demoner ut på promenad fort som
fan, så som Winterson skrev i sin självbiografi.
Låta dem gnata på om hur jävla
värdelös, ful, oälskad man är, fast bara högst en timme om dagen, på promenad.
Mina demons hatar att laga mat och diska, städa och duscha
och avslappning också, men mest att gå ut.
Gnat.
Det är lätt att bli den där som alltid har något slags problem.
Det är lätt att bli den där som kunde ligga här död i tre
månader utan att någon vet om det.
Usch.
Wrecking boll.
Naken.
Urinvägsinfektion.
Blodförgiftning.
The circle of life.
+
+
=
Ja det är inte lätt.
Men jag tvingar mig likt porr att öppet dryfta hur det går upp och ner i den här processen, på goth och ont.
