Avada Kadaver

Pride goeth before destruction.

Blogg är så over and done me. Om det inte är något viktigt, som typ Cancer... Eller teenage pregnancy kissie nånting.

Män.

And my perfect ass.

Immortality. Immortality, forever!

Men Gud ändå.

Sverige 2012:

AIDS och skådespelande män.

Profit på något som dött och en jävla massa röster (en hel kör) som man inte hör röken av. 

Postkodlotteriet får mig att känna mig som att jag bor i Slovenien.

What devil spawned this movie?

Snow white and the huntsman... Och livet far iväg. 

Avenge us.

Father son yada hej.

Do not överge oss.

Det är Hollywood.

Det är tufft för höstarna där sir. Tufft för hästarna ja.

You cannot defeat me.

Evil queen nurse.

Och man sitter där i sin ganska trasiga wig och en noppig tröja med en stor fladdermus på och tänker:

(drar sig i skägget)

There was a time I would have lost my heart to a face like yours. And you, no doubt, would have broken it.

[suddenly the son grabs the knife from the soldier holding him and stabs ung man in the stomach, she pulls out the knife without a drop of blood]

Badskum

Gubbe

Snöre

Penna

Rakbalf

Lithium

I have never been so sure.

Dags att betala something or other. Tant grön tant brun tant bulimi.

Gredelin (grönt?) You cannot defeat me! I've lived too many lives. Ravaged entire kingdoms. I have been given powers that you could not even fathom! I will never stop. Never. I will give this wretched world the queen it deserves!

Skamspiralen.

Jag vill ha bekräftelse.

Jag vill ha lithium.

Jag vill gå hem.

Och en till jävla deckarjävel på tv.

She half.

Och jag.

Avenge me.

När lammen tystnar som teater.

Jag är Sverige 1985.

Det finns något ruttet med min självbild.

Och din med.

Jag önskar jag kunde skriva något vettigt om t ex hur den moderna scenkonsten/konsten idag ibland känns mer bakåtsträvande än den moderna/klassiska/mossiga/uråldriga/stenåldern osv.

Hur den får dumma människor att känna sig smarta men ingen glad.

Hur alla som inte är vita män mellan 25-65? Blir små kulisser i deras (asså vita män då ja ni hajjar) berättelser om världen.

Om hur jag som kvinna (läs tönt) ofta önskar mig ur mitt kön.

Jovars.

Eftersom det fan inte finns någon att se upp till i de verk jag tycker om.

Fast det är ju inte sant heller, det bara upplevs så ibland.

Rätt ofta faktiskt.

Som i den fantastiska ”Torka aldrig tårar utan handskar something or other”.

Teveversionen då.

Som kanske inte är så fantastisk egentligen men de har bra material att pussla med och en massa människors öden som känns så obegripligt orättvisa samt fin musik, softat ljus och Gardells svårmod.

Men ja i den där serien så finns det inga kvinnor alls (av helt självklara orsaker såklart asså inte det va), eller jo de är mammor. Sura, kalla mammor.

Och sjuksyrror.
Som ingen tycker om.
Och det är bara så ofta så, i saker som folk ser på.

Och jaja yada hopp, i mitt projekt nu så gör jag de där syrrorna, ännu mer osympatiska än katten Måns, och (igen) jag är inte alls konstruktiv i min kritik där.

Fan.

Försöker väl bara i oktober 2012 hantera den där prylen med att jag inte är Divine, Candy eller Jackie Curtis. Ej heller Kenneth Anger eller John Waters. Men inte heller Pj Harvey, Buffy eller Agnetha Fältskogh.

Jag är ingen.

Och inte på ett gulligt sätt.
Eller nåt.

Och kanske det värsta: jag tycker det mesta av teater suger skit.

Hah.

Ja men Gud ändå va. 

Tjata.
Men Simon J Berger, shit vad fint ha spela.

Jo men populärkulturen ger mig idag dessa roller att välja mellan eller köra ihop till en kombo:
mamma, hora, ful, snygg.

Alltså en snygg hora som sedan blir en ful… morsa.

Och mordoffer.

Hehe.
Könsmaktsordning... Mmm. Ba sug lite på det ordet en stund.
Klass Också.
Och vindruvor.

Nu driver jag lite va.

Och inte fan ska man klaga.

[Ravenna walks over to a bath filled with milk, she takes off her gown, steps into the milk bath, immerses herself in the milk and then rises with her whole body covered in the milk]

Kazaam.

/Svinet