söndag 18 september 2011

Slödder

Klump i hals.
Pumpaläns.
Har ett behov för att vältra mig lite i självömkan. Hå hej bara! Som Farfar sa.
Jo hej.
Såhär uppfattar jag andra människor ibland:

(det är inte konst det är videodagbok)
Men man vill ju va glad och kolla He-Man och slippa allt strunt bara, så man tar sitt bagage, stoppar det i bilen och ba kör.
Raka vägen till Hogwarts eller hem till Herr Mullvad. In i famnen på Pete Burns, Dave Gahan står i en garderob och ylar.
Mulle Meck?

Tänk Melodifestivalen:
Jo jag trodde jag hade äran att få bli lite kär på riktigt riktigt för ett tag sedan. Alltså sådär fint som Disney.
Man ska aldrig tro det.
Saker, folk och livet kan va grymma (tänk den där låten: sånt är livet)
Folk kan (sådär i största allmänhet) vara taskigare än man nånsin hade kunnat ana faktiskt, det är det läskigaste jag vet att tänka på. Som arachnofobia. 
Och den här gången gick det ju självklart inge bra.
Sen sket jag i det där med kär men gav märkligt nog inte upp ändå, tänkte att man kunde ju va polers:
-Ja men kan vi träffas da?
-Åh skulle gärna vilja men du veeet näää.
-Men jag kan komma förbi bara så vi kan ta en öl eller så?
-Åh shit det låter verkligen jättetrevligt men neeee ska leka med andra kompisar.
Och igen och igen.
För att jag är Ittmah Hoah självplågaren.
Vem håller på så? 
Den som ingen vill va me på riktigt.
Så känns det.
Självömkeri AB.
Folk lär sig behandla andra som trasa av disk.
Konstig grej.
(rim) 
Motstridiga prylar som lämnar rivmärken inuti bröstkassen.
/She-Ra

Inga kommentarer:

Hat

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.